Untitled

Det skulle ju bli bra. Det skulle ju ordna upp sig. Så sitter jag här i ett dövande, tomt mörker. Alla ljuskällor förutom de arga lysdioderna i min elektronik är släckta, även skärmen. Jag är helt fri från sinnesintryck och lutar huvudet tillbaka i stolen och låter ord och känslor rinna ner genom mina fingrar. Återstår att se hur mycket som kommer behöva korrigeras sen...

Vi sms:a des idag. Hon ville prata, och även återlämna mitt fodral med DVD-filmer som jag glömde hos henne sist, när vi såg Starsky and Hutch. Vi tog en anspråkslös promenad, och hamnade på slottet. Vi satte oss på en bänk och länge nog höll sig samtalet mondänt. Till slut kom en lite längre tystnad (kanske den tredje i raden) och då konfronterade jag henne med att hon ju faktiskt hade sagt att vi borde prata (och jag hade givitvis hållt med när hon sade det). Det gjorde vi. Vi hade "the talk". Det var inte ångestfullt, det gjorde inte ont, men jag satt ändå och nästan ljög om mina känslor. Förklarade att jag skulle sakna att sitta bredvid henne i soffan, hålla om henne och titta på film. Tonade ner det sexuella, vilket jag även försökt tidigare så att hon inte tror att jag bara var intresserad av det, utan faktiskt brydde mig om henne som person. Det var trots det anspråkslösa lite svårt att hålla mig behärskad, och jag kände, trots att vi satt ner, att mina knän blev svagare ju mer vi pratade. Hon ville vara singel ett tag. Inte redo för ett förhållande. Hade gått så fort mellan hennes förra pojkvänner. Det som gjorde mest ont var att hon kunde säga det här och samtidigt bedyra att vi hade haft jättetrevligt (och återigen tonade hon och jag ner det rent sexuella, som egentligen mest var en trevlig slump), att hon blev glad av att träffa mig och att jag fick henne att känna sig speciell, och att hon kunde vara sig själv med mig, att hon inte hade känt så tidigare med någon kille. Jag skojade om att jo, det var väl dags för henne att lära sig av sina misstag, om hon rusat in i förhållanden tidigare, men att det var synd att helt utesluta ett eventuellt framtida "oss" eftersom vi lite klickat och nog kunde fått till något bra. Jag föreslog att vi skulle börja om helt, och ta det lugnt, som en sista desperat livlina. Hon kapade den genom att säga att hon nog inte skulle vilja träffa någon som mer än kompis just nu, inte dejta eller så, men att hon gärna träffade mig igen, som kompis. Därmed så hade hon väl fått in en rad på klysch-bingon, men jag förstår henne samtidigt - det måste varit svårt i hennes situation också och då kan man ty sig till trygga klyschor. Att ha det bra i tre månader och sen säga "det funkar inte" är nog faktiskt värre, tror jag.

Jag är inte bitter, inte ledsen, och jag tror inte det finns något jag kunnat göra annorlunda (exempelvis föreslagit att vi skulle gå långsammare fram typ tredje gången vi träffades eller något, men varför skulle jag velat göra det - allt gick ju så bra... ._.). Både jag och hon behövde nog rensa luften efter att vi stressat fram det hela i onsdags - hon ville vänta till på lördagen då vi ändå skulle träffas, jag kände på mig att något inte stod rätt till och klämde ur mig en fråga som hon skulle tvingas svara på, annars skulle jag inte kunna koncentrera mig på hemvärnsövningen utan bara gå runt och ha ångest (och inte veta om det var bra ångest som jag hade tills det att jag på lördagen skulle upptäcka att det snacket inte alls mynnade i ett uppbryt, eller dålig ångest som skulle komma om det blev ett uppbryt - och då har jag hellre dålig ångest och oroar mig för något som jag vet vad det är...). Hon drog en radda om singelliv och inte-redo-för-förhållandeness och det var väl egentligen bra med det som stod där i MSN-fönstret, även om jag krisade ner rätt rejält. Det var detta som vi utvecklade och funderade runt idag. Jag sa inte egentligen som det var och det jag ville säga med rätt ord på mina känslor, men tror ändå att andemeningen gick fram - att jag var ledsen över att det blev som det blev men att det är hennes vilja som givetvis gäller. Det hade inte hjälpt någon av oss om jag börjat gnälla, och jag hade sannolikt inte kunnat formulera det särskilt bra heller. Eftersom jag gillar henne (OBS! Toffelvarning. Just det, jag kan ha humor och självdistans även när jag grottar ner mig i mig själv.) så tycker jag ändå att det vore onödigt att sänka henne för att hon gjorde något som hon kände sig tvingad att göra, for whatever reason. Även om "varför ska bara en må dåligt" kanske är hyfsat sant så ser jag ingen mening i att hon ska må mer dåligt över detta än hon antagligen redan gör.

Vi känner inte varandra särskilt bra egentligen. Vi har pratat om väder och vind när vi har träffats, diskuterat filmerna vi har sett, bara myst och annat man egentligen kan göra med vem som helst. Det som gnager är ju att jag förlorat en potentiell flickvän, inte att jag förlorat just Hanna. Detta är vad min rationella sida säger mig - hon var ändå inte speciell, hon är inget att haka upp sig på. Jag hann aldrig bli riktigt förtjust i just Hanna eftersom jag hann se så lite, men det jag ändå såg var det inget fel på, och det som gör ont är att min mindre rationella sida tror att hon hade blivit en bra flickvän. Kanske till och med vet.

Det skulle ju bli så bra. Det skulle ju ordna upp sig. Den här gången har jag mycket av min egna upphaussning av situationen att skylla för att fallet blev så långt. Men allt gick ju så bra. Det fanns inget som pekade emot, förutom när vi började snacka meta i onsdags på MSN. Jag snappade rätt fort att något var på gång, men försökte först intala mig om att vi bara skulle ha ett litet check-up snack och sen fortsätta, kanske i lite sänkt takt, vilket inte gjorde mig något. Ganska fort insåg jag att det var allvarligare och att hon nog hade svartare budskap att komma med. Så jag tvingade fram hennes svar med en formulering i stilen "men du vill väl fortsätta, på något sätt?" och satte upp mina mentala barriärer för att hantera den totala nedyxningen som mycket riktigt kom.

Men nu har vi haft "the talk" och jag har skrivit varenda ord som dykt upp i mitt huvud här på min underbara blogg. Förhoppningsvis räcker "the talk" och "the blog" för att jag ska kunna släppa den här oerhörda frustrationen som finns inom mig. Om jag inte vore en sansad och självbehärskad person så hade jag snart fått reda på hur det känns för de där hetlevrade personerna som slår nävarna i hårda saker när de är frustrerade. Sannolikt hade min tevemöbel eller min garderob lidit permanent skada - jag vet precis hur de där personerna känner sig ögonblicket innan de slår, med den lilla skillnaden att jag inte slog. Men jag hade nog kunnat göra det - även om jag är för rationell och inser att det inte gör någon skillnad. Men det hade kanske varit skönt att släppa ut lite trycksatt ånga ur själen och överföra den till mild men övergående smärta i köttet.

Nu är jag nog redo att möta er. IRC, här kommer jag.