Till den intergalaktiska gudomliga makt det vederbör

Var det inte meningen att mitt liv skulle ordna upp sig? Jag hade återfått min energi. Jag hade kommit till sans i mitt själsliga liv. Jag hade hittat en person att hålla om, till och med, och allt detta skiljs från mig samtidigt i ett enda snabbt hugg. Mina fötter nuddar inte längre marken, mitt sinne är inte längre klart och den harmoni jag kände för en tid sedan är förbytt i vansinnig disharmoni.

Jag skulle på hemvärnsövning, och skulle bli bjuden på öl och avslappning efteråt. Jag skulle åkt dit igår, men skolan kom ivägen - skolgång fylld av apati, tidsslöseri och ofokuserat dravel. Jag skulle åkt dit idag, men beskedet når mig i min mobil: Inga fordon finns att tillgå. Nej, det är samma läge på hemmaplan kan jag meddela. Det hjälpte inte ens om jag tog mig till Nybro vilket inte ligger fasligt långt från Kosta, ingen kunde, ville, orkade hämta mig.

Och ingen vill låna mig ett fordon över helgen.

Och ingen öl blir jag bjuden på när jag kommer hem. Men jag har iallafall en öl i mitt kylskåp.

Väskorna ligger packade i vardagsrummet. Om jag inte kommer iväg packade jag dem förgäves. Och jag som var ute i så god tid. Om jag inte kommer iväg så kommer jag aldrig ha en chans att få ihop mina kontrakterade timmar det här året och alla kommer bli besvikna på mig och då blir det väldigt mycket viktigare att jag fixar det nästa år. Då risken för krockande tenta är mer överhängande än nu. Mina studier är viktigare än mina fritidsintressen, det har jag sagt för länge sedan. Men jag kanske kommer tvingas till att ta en omtenta för att inte förlora ett av dem.

Dåligt med sömn, fånig skola och tusen tankar som surrar i mitt huvud. Jag går nog i isolering ett tag.