Jag är Nostradamus

Inte för att det sög kamelpiss genom en avhuggen kamelkuk, men det var faktiskt en kamel involverad i gårdagens äventyr i dramasal 1.

Det var inte lika illa som jag trodde. Att jag trodde det skulle vara illa beror i och för sig mest på att Gunnar berättade skräckhistorier om dramadrottningen som vi skulle ha som ledare för eftermiddagens eskapader.

Mycket av det som genomfördes kändes igen från ledarskapsutbildningar och det handlade om samarbete, att lära känna varandra (om vi bortser från att det tar typ ett halvår av regelbunden kontakt att lära känna någon, istället för den typen av "lära känna" som sådana här övningar går ut på - det vill säga att stereotypisera ner sig till en enda egenskap som dessutom gick att mima så att man enklelt kan sortera sina klasskamrater till "sportfåne" och "hästjej" eller i mitt fall, "nörd".) och att improvisera.

Vi fick en pryl, blev uppdelade i fem grupper och skulle spåna fram en historia med prylen som central del. Jag drev på min grupp ganska bra, gav dem typiska teatersportfrågor typ "säg en plats" "säg en sinnesstämning" "säg ett yrke" för att vi skulle kunna ha lite mer att gå på när vi spånade på historian. Ut mynnade detta i en bagare på jakt efter den yttersta jordgubben, som efter konsultation med jordgubbsgurun på Vishetens berg visade sig finnas typ vid vägens ände (fast jag tror vi bytte till världens ände när vi spelade upp utan att märka det).

Kamelen kommer alltså in som central pryl i en av de andra gruppernas föreställning, vilket påvisar att jag är hyfsat synsk. Min nästa förutsägelse är att det här blogginlägget är slut snart, och att jag måste rusa till skolan där jag kommer sitta och spela Spindelharpan på min dator för att jag har så tråkigt.